Morgonkomplimang

Jag kom först till jobbet imorse.
I och med att jag inte hade några nycklar med mig fick jag snällt stå och vänta utanför tills någon behagade komma.
I pergolan satt två killar och filosoferade...
Jag förstod att de pratade om mig då jag såg i ögonvrån att de satt och pekade på mig.
Jag låtsades som om det regnade...
och hoppades att de inte skulle komma fram.

men...

Så reser den ena på sig och går åt mitt håll jag ser det i fönstrets spegelbild.
Han kommer lång och ståtlig, brunbränd och muskulös, en riktig snygging!
Mmmmm!!!
Han knackar lite försynt på min axel och säger när jag vänder mig om

-Hej, med en mörk basröst. Jag måste få fråga dig en sak.
-jaha säger jag, tittar upp mot denne reslige man min blick dröjer sig vid hans håriga bringa, men inte så mycket hår för jag kan ändå se hans bröstmuskler spela i skjortans urringning.
-Vi sitter där och tittar på dig
-jaha?
-hur gör man för att få en sån som du?
-eh?
-Jag skulle vilja ha en sån som du! hur ska jag göra då?
-sluta sup och skaffa dig en gitarr och gilla att vara dig själv så kanske du har tur och kan få nån som jag. för det är så min man är...

Jag tittade på den skitiga lilla finnen som raglade iväg med ett löjligt flin på sina snussvartspruckna läppar. Lukten dröjde sig kvar som ett moln av otvättad, nersupen förlorare.

Var det någon som trodde på min första beskrivning av man?